Jag blundar och fantiserar om hur skönt det skulle kännas om döden kom och knacka på, hur befriande det skulle vara. Bli skonad från det som är. Jag fantiserar och blundar så hårt att jag nästan kan se honom stå där, han är vacker. Jag andas tungt och mitt hjärta slår hårt. Men allt blir lättare, trycket släpper, andningen blir lättare och hjärtat lugnare. Det blir nästan för lugnt, men de är skönt. Nästan så att jag kan känna min kropp tömmas på liv.
Jag känner mig fri! Alt blir bättre, lättare. Men en fantasi är bara en fantasi och så fort jag öppnar ögonen är allt tillbaka. Smärtan är nästan outhärdlig och ångesten påminner om ett slag i mellangärdet. Det gör ont i brösten och mina lungor känns små, nästan så jag funderar på om dom verkligen fungerar. Andas genom ett sugrör, men det finns inget sugrör att ta bort. Jag vill inte, orkar inte! Varför finns jag? Varför i helvete va jag tvungen att få detta livet? Jag önskar att min fantasi kunde bli verklighet. Förlåt min älskade barn, förlåt för att ni fick en mamma som mig!