Saker man inte "får" tänka flyger runt i mitt huvud. Saker om en "hemlig" vilja, något bara du vet och som bara du kan ge mig. Jag vet inte vad jag ska göra! Vart jag ska vända mig eller hur jag ska bli av med tanken.
Jag vill inte någon ska veta. Att någon ska döma. Jag vet hur människor är!
Kanske är de bara rädslan om att förlora som väcker lusten eller kanske är det saknade?! Jag vet inte hur jag ska få någon klarhet!

För övrigt gör jag som jag brukar, försöker förstöra för mig själv. Något jag velat i 15 år funderar jag på att kasta bort. Känslorna finns där det är någon jag vet med all säkerhet! Men även rädslan att bli sårad! Rädslan att bli lämnad och blottad känslomässigt!
Vi är så lika, fast olika! Jag klarar inte av den närheten du vill han! Känner mig instäng och kvävd! Men vågar inte säga Nåt för då kanske jag bli ensam. Jag försöker göra som vanligt. Stänga av och vara som du vill, de är lättast!

Jag blundar och fantiserar om hur skönt det skulle kännas om döden kom och knacka på, hur befriande det skulle vara. Bli skonad från det som är. Jag fantiserar och blundar så hårt att jag nästan kan se honom stå där, han är vacker. Jag andas tungt och mitt hjärta slår hårt. Men allt blir lättare, trycket släpper, andningen blir lättare och hjärtat lugnare. Det blir nästan för lugnt, men de är skönt. Nästan så att jag kan känna min kropp tömmas på liv.
Jag känner mig fri! Alt blir bättre, lättare. Men en fantasi är bara en fantasi och så fort jag öppnar ögonen är allt tillbaka. Smärtan är nästan outhärdlig och ångesten påminner om ett slag i mellangärdet. Det gör ont i brösten och mina lungor känns små, nästan så jag funderar på om dom verkligen fungerar. Andas genom ett sugrör, men det finns inget sugrör att ta bort. Jag vill inte, orkar inte! Varför finns jag? Varför i helvete va jag tvungen att få detta livet? Jag önskar att min fantasi kunde bli verklighet. Förlåt min älskade barn, förlåt för att ni fick en mamma som mig!

Jag ger upp! Lycka? Existerar det ens? Är det ett påhittat ord eller är det bara i mitt liv det inte finns? Varför kan jag inte bara luta mig tillbaka å låta den komma? Varför hela tiden göra det jag kan för att förstöra för mig själv? Jag är så jävla trött på skiten! Så in i helvetes jävla trött med! Det är som jag alltid sagt, att älska mig är en omöjlighet! Jag kommer aldrig hitta någon som står ut med mig och som kan älska mig när sanningen kommer fram! Varför försöker jag ens? Jag vet ju att det aldrig kommer funka! Och skulle det mot förmodan visa sig att de kan vara nåt bra så är jag väldigt snabb på att förstöra det själv!
Varför mamma?!? Varför va du tvungen att föda mig? Varför va jag tvungen att bli den jag är? Varför kunde jag inte vara någon annan? Någon normal! Någon som man kan älska!!

Idag är en jobbig dag, eller kanske till och med är inne i en jobbig period. Skit period rent ut sagt. Tagit bort den del av mig som egentligen gör en kvinna till en kvinna, livmodern. Egentligen är väl inte det så jobbigt i sig, har mina barn och är ganska nöjd så. Men jag kan inte göra nåt. Jag kan knappt ta hand om min minsta. Känner mig ur usel! Sen gör det inte saken bättre att jag känner mig nere i övrigt med. Blir ju bara att jag klankar ner på mig själv ännu mer!

Hatar att vara jag! Hatar att känna mig värdelös! Hatar att jag tycker mina barn förtjänar mer! Hatar att tankarna på döden inte bara kan försvinna!

Har en vän här som hjälper mig. Jätte snällt egentligen men skulle vilja vara ensam, ligga å bara gråta och tycka synd om mig själv. Kan inte visa mina känslor för någon! Knappt för mig själv ens! Att vara "svag" är inte jag! Jag klarar mig själv, behöver inte någon och ingen kan få mig att gråta! I alla fall inte vad jag visar!

Känner mig inte ens som kvinna längre, ingen livmoder, inga bröst....

Jag blir galen! Varför ska jag förstöra allt? Varför kan jag inte bara låta mig vara lycklig någon gång? Nä då förstör vi allt eftersom jag inte är värd det! Varför? Kan jag inte bara bli normal någon gång? Jag vill också kunna älska och låta mig bli älskad tillbaka! Jag vill kunna vara lycklig och se på mig själv med värdighet och inte med äckelkänslor. Jag vill sluta må dåligt av att de mig naken, av att se mig i spegeln! Jag vill slippa tänka på att skära sönder mig varje gång jag duschar! Slippa vara orolig att jag kanske inte kan kontrollera min ångest och längtan efter döden! Slippa känna hat till mig själv!
Jag vill bara låta mig bli älskad! Jag önskar du kunde förstå! Jag önskar jag kunde förklara. Jag önskar så jävla mycket!

I 15 år har jag önskat, har jag velat, hoppats! I 15 år har du kommit, tagit, lämnat! För varje gång har jag blivit mindre och mindre. Nu är du tillbaka! Nu vill du mer än någonsin! Nu ber du mig älska, våga! Efter ett avslut med någon som gjort mig mer trasig än någonsin ber DU mig våga!
Äkta kärlek? Efter 15 år säger du att det är äkta kärlek! Att vi är menade att vara! Hur ska jag veta? Finns äkta kärlek? Kommer du stanna? Kommer jag stanna? Har detta varit en lek? En lek som inte längre kommer vara rolig när vi båda vill?! Du säger att du vill laga mig, att du vill finnas där och lappa ihop mig! Att ta emot mig när jag faller! Men tänk om, tänk om du mitt i mitt fall backar! Ångrar dig och går, som så många gånger förr!
Min undran, äkta kärlek finns det? Är det va detta är? Efter 15 år med lek mellan oss, barn och förhållanden på annat håll. Är det våran tur? Är det äkta kärlek?

Har tagit mina barn å rymt! Vi har rymt långt hem i från. Jag sa till A att jag inte vet vad jag vill och att jag ville va i fred ett tag, sen packade jag väskan och tog barnen och åkte. Nu sitter vi i skogen, jag och mina barn, med en underbar utsikt och jag känner mig fri! Jag kan andas! Jag kan verkligen ANDAS! Jag tror inte att ni förstår känslan, frihetskänslan. Det är som att jag har varit inlåst i en låda och plötsligt öppnas den!

Samtidigt finns en annan känsla i kroppen.... Jag är hemsk, hur kan jag göra såhär? Hur kan jag lämna någon som vill leva med mig? Som mina barn dessutom tycker om. Har dåligt samvete. Borde inte ha det! Måste börja tänka på mig själv för att kunna börja må bra, men de e svårt.

Utan dig kan jag andas, men jag känner mig skyldig som tar din luft

Du gör mig rädd! Rädd för att bli slagen, inte för att få ont utan för att stanna hos dig för att få bli slagen igen! Att du ska mata den delen av mig som vill bli slagen, som tycker att det är vad jag förtjänar. Jag är rädd för att jag ska låta dig slå mig, för att jag ska provocera fram det. Rädd för barnens skull, för vad dom ska bli utsatta för.
Du blir mer å mer aggressiv och jag bara väntar, jag vet att det är de första slaget som är svårast, bara du faller över tröskeln så blir det lättare.
Jag skriker tyst för mig själv att jag vill att du ska gå! Att jag inte älskar dig, att det är över! Men jag vet, vet att om orden hörs kommer du använda vårat barn för att få mig att stanna. Du kommer göra de du kan för att ge mig dåligt samvete, trycka ner mig lite till, få mig att känna mig ännu mindre och ännu mindre värd. Du kommer få mig att tro att det är jag! Att det är mitt fel och att det är jag som är dum.
Om du bara kunde slå mig så jag kan använda de som ursäkt att stanna!