Jag ger upp! Lycka? Existerar det ens? Är det ett påhittat ord eller är det bara i mitt liv det inte finns? Varför kan jag inte bara luta mig tillbaka å låta den komma? Varför hela tiden göra det jag kan för att förstöra för mig själv? Jag är så jävla trött på skiten! Så in i helvetes jävla trött med! Det är som jag alltid sagt, att älska mig är en omöjlighet! Jag kommer aldrig hitta någon som står ut med mig och som kan älska mig när sanningen kommer fram! Varför försöker jag ens? Jag vet ju att det aldrig kommer funka! Och skulle det mot förmodan visa sig att de kan vara nåt bra så är jag väldigt snabb på att förstöra det själv!
Varför mamma?!? Varför va du tvungen att föda mig? Varför va jag tvungen att bli den jag är? Varför kunde jag inte vara någon annan? Någon normal! Någon som man kan älska!!