Jag blundar och fantiserar om hur skönt det skulle kännas om döden kom och knacka på, hur befriande det skulle vara. Bli skonad från det som är. Jag fantiserar och blundar så hårt att jag nästan kan se honom stå där, han är vacker. Jag andas tungt och mitt hjärta slår hårt. Men allt blir lättare, trycket släpper, andningen blir lättare och hjärtat lugnare. Det blir nästan för lugnt, men de är skönt. Nästan så att jag kan känna min kropp tömmas på liv.
Jag känner mig fri! Alt blir bättre, lättare. Men en fantasi är bara en fantasi och så fort jag öppnar ögonen är allt tillbaka. Smärtan är nästan outhärdlig och ångesten påminner om ett slag i mellangärdet. Det gör ont i brösten och mina lungor känns små, nästan så jag funderar på om dom verkligen fungerar. Andas genom ett sugrör, men det finns inget sugrör att ta bort. Jag vill inte, orkar inte! Varför finns jag? Varför i helvete va jag tvungen att få detta livet? Jag önskar att min fantasi kunde bli verklighet. Förlåt min älskade barn, förlåt för att ni fick en mamma som mig!

Jag ger upp! Lycka? Existerar det ens? Är det ett påhittat ord eller är det bara i mitt liv det inte finns? Varför kan jag inte bara luta mig tillbaka å låta den komma? Varför hela tiden göra det jag kan för att förstöra för mig själv? Jag är så jävla trött på skiten! Så in i helvetes jävla trött med! Det är som jag alltid sagt, att älska mig är en omöjlighet! Jag kommer aldrig hitta någon som står ut med mig och som kan älska mig när sanningen kommer fram! Varför försöker jag ens? Jag vet ju att det aldrig kommer funka! Och skulle det mot förmodan visa sig att de kan vara nåt bra så är jag väldigt snabb på att förstöra det själv!
Varför mamma?!? Varför va du tvungen att föda mig? Varför va jag tvungen att bli den jag är? Varför kunde jag inte vara någon annan? Någon normal! Någon som man kan älska!!

Idag är en jobbig dag, eller kanske till och med är inne i en jobbig period. Skit period rent ut sagt. Tagit bort den del av mig som egentligen gör en kvinna till en kvinna, livmodern. Egentligen är väl inte det så jobbigt i sig, har mina barn och är ganska nöjd så. Men jag kan inte göra nåt. Jag kan knappt ta hand om min minsta. Känner mig ur usel! Sen gör det inte saken bättre att jag känner mig nere i övrigt med. Blir ju bara att jag klankar ner på mig själv ännu mer!

Hatar att vara jag! Hatar att känna mig värdelös! Hatar att jag tycker mina barn förtjänar mer! Hatar att tankarna på döden inte bara kan försvinna!

Har en vän här som hjälper mig. Jätte snällt egentligen men skulle vilja vara ensam, ligga å bara gråta och tycka synd om mig själv. Kan inte visa mina känslor för någon! Knappt för mig själv ens! Att vara "svag" är inte jag! Jag klarar mig själv, behöver inte någon och ingen kan få mig att gråta! I alla fall inte vad jag visar!

Känner mig inte ens som kvinna längre, ingen livmoder, inga bröst....

Jag blir galen! Varför ska jag förstöra allt? Varför kan jag inte bara låta mig vara lycklig någon gång? Nä då förstör vi allt eftersom jag inte är värd det! Varför? Kan jag inte bara bli normal någon gång? Jag vill också kunna älska och låta mig bli älskad tillbaka! Jag vill kunna vara lycklig och se på mig själv med värdighet och inte med äckelkänslor. Jag vill sluta må dåligt av att de mig naken, av att se mig i spegeln! Jag vill slippa tänka på att skära sönder mig varje gång jag duschar! Slippa vara orolig att jag kanske inte kan kontrollera min ångest och längtan efter döden! Slippa känna hat till mig själv!
Jag vill bara låta mig bli älskad! Jag önskar du kunde förstå! Jag önskar jag kunde förklara. Jag önskar så jävla mycket!