Har tagit mina barn å rymt! Vi har rymt långt hem i från. Jag sa till A att jag inte vet vad jag vill och att jag ville va i fred ett tag, sen packade jag väskan och tog barnen och åkte. Nu sitter vi i skogen, jag och mina barn, med en underbar utsikt och jag känner mig fri! Jag kan andas! Jag kan verkligen ANDAS! Jag tror inte att ni förstår känslan, frihetskänslan. Det är som att jag har varit inlåst i en låda och plötsligt öppnas den!

Samtidigt finns en annan känsla i kroppen.... Jag är hemsk, hur kan jag göra såhär? Hur kan jag lämna någon som vill leva med mig? Som mina barn dessutom tycker om. Har dåligt samvete. Borde inte ha det! Måste börja tänka på mig själv för att kunna börja må bra, men de e svårt.

Utan dig kan jag andas, men jag känner mig skyldig som tar din luft