Du gör mig rädd! Rädd för att bli slagen, inte för att få ont utan för att stanna hos dig för att få bli slagen igen! Att du ska mata den delen av mig som vill bli slagen, som tycker att det är vad jag förtjänar. Jag är rädd för att jag ska låta dig slå mig, för att jag ska provocera fram det. Rädd för barnens skull, för vad dom ska bli utsatta för.
Du blir mer å mer aggressiv och jag bara väntar, jag vet att det är de första slaget som är svårast, bara du faller över tröskeln så blir det lättare.
Jag skriker tyst för mig själv att jag vill att du ska gå! Att jag inte älskar dig, att det är över! Men jag vet, vet att om orden hörs kommer du använda vårat barn för att få mig att stanna. Du kommer göra de du kan för att ge mig dåligt samvete, trycka ner mig lite till, få mig att känna mig ännu mindre och ännu mindre värd. Du kommer få mig att tro att det är jag! Att det är mitt fel och att det är jag som är dum.
Om du bara kunde slå mig så jag kan använda de som ursäkt att stanna!