I 15 år har jag önskat, har jag velat, hoppats! I 15 år har du kommit, tagit, lämnat! För varje gång har jag blivit mindre och mindre. Nu är du tillbaka! Nu vill du mer än någonsin! Nu ber du mig älska, våga! Efter ett avslut med någon som gjort mig mer trasig än någonsin ber DU mig våga!
Äkta kärlek? Efter 15 år säger du att det är äkta kärlek! Att vi är menade att vara! Hur ska jag veta? Finns äkta kärlek? Kommer du stanna? Kommer jag stanna? Har detta varit en lek? En lek som inte längre kommer vara rolig när vi båda vill?! Du säger att du vill laga mig, att du vill finnas där och lappa ihop mig! Att ta emot mig när jag faller! Men tänk om, tänk om du mitt i mitt fall backar! Ångrar dig och går, som så många gånger förr!
Min undran, äkta kärlek finns det? Är det va detta är? Efter 15 år med lek mellan oss, barn och förhållanden på annat håll. Är det våran tur? Är det äkta kärlek?

Har tagit mina barn å rymt! Vi har rymt långt hem i från. Jag sa till A att jag inte vet vad jag vill och att jag ville va i fred ett tag, sen packade jag väskan och tog barnen och åkte. Nu sitter vi i skogen, jag och mina barn, med en underbar utsikt och jag känner mig fri! Jag kan andas! Jag kan verkligen ANDAS! Jag tror inte att ni förstår känslan, frihetskänslan. Det är som att jag har varit inlåst i en låda och plötsligt öppnas den!

Samtidigt finns en annan känsla i kroppen.... Jag är hemsk, hur kan jag göra såhär? Hur kan jag lämna någon som vill leva med mig? Som mina barn dessutom tycker om. Har dåligt samvete. Borde inte ha det! Måste börja tänka på mig själv för att kunna börja må bra, men de e svårt.

Utan dig kan jag andas, men jag känner mig skyldig som tar din luft

Du gör mig rädd! Rädd för att bli slagen, inte för att få ont utan för att stanna hos dig för att få bli slagen igen! Att du ska mata den delen av mig som vill bli slagen, som tycker att det är vad jag förtjänar. Jag är rädd för att jag ska låta dig slå mig, för att jag ska provocera fram det. Rädd för barnens skull, för vad dom ska bli utsatta för.
Du blir mer å mer aggressiv och jag bara väntar, jag vet att det är de första slaget som är svårast, bara du faller över tröskeln så blir det lättare.
Jag skriker tyst för mig själv att jag vill att du ska gå! Att jag inte älskar dig, att det är över! Men jag vet, vet att om orden hörs kommer du använda vårat barn för att få mig att stanna. Du kommer göra de du kan för att ge mig dåligt samvete, trycka ner mig lite till, få mig att känna mig ännu mindre och ännu mindre värd. Du kommer få mig att tro att det är jag! Att det är mitt fel och att det är jag som är dum.
Om du bara kunde slå mig så jag kan använda de som ursäkt att stanna!

Jag försöker, jag försöker allt jag kan för att glömma mig själv, glömma vem jag är och mina känslor. Vill inte vara mer, vill inte vara jag eller känna det jag gör! Jag önskar allt kunde börja om från början, att jag kunde födas rätt. Utan toppar, utan dala, utan all kaos. Hinner inte med själv, vet inte om jag ska skratta eller gråta, älska eller hata.
Är glad att jag fick er, min älskade änglar, ni som gör livet lite lättare, ni som gör längtan efter döden lite svagare.
Vad hade jag gjort utan er konstanta kärlek, erat ljus i mitt mörker.
Jag försöker gömma, försöker glömma men om natten lyser allt lika klart som solen mitt på ljusa dagen.