Är det bara det destruktiva som gör att jag stannar? Finns det ingenting kvar inom mig till dig som gör att jag inte går? Undra om det bara är känslan av hat som binder mig till dig, att veta vad du gjort, att se framför mig hur ni två ligger sammansvetsade, nakna, svettiga och fulla med kärlek till varandra. Du och min bästa vän bakom min rygg. Jag önskar att jag kunde glömma, att bilden av er kunde försvinna men jag vet att så länge jag är här, så länge det är vi kommer bilden sitta på min näthinna.
Tänker du ofta på henne? Va det kärlek? Va det bättre, va hon bättre? Gav hon dig allt jag inte kan?
Varför tvingade jag dig tillbaka när jag egentligen inte ens vill ha dig här?
En dag ska jag vara stark och gå! En dag! men inte idag!

Här ligger jag nyknullad å full av ångest! Sexet va inte för att jag ville utan för att göra A nöjd. Det va ju ett tag sen jag lät honom komma till, så här ligger jag nu och hatar mig själv, igen. Jag ville be honom sluta flera gånger, kände hur gråten va på väg, fast utan tårar, som vanligt. Jag blir äcklad. Inte bara av mig själv utan av honom. Hur han svettas, hur tjock han är och hur han låtar. Som en gammal snuskgubbe.

Varför stannar jag? Varför lämnar jag honom bara inte? varför kan jag inte bara ta mod till mig å gå?

Att ha sex för att man känner att man måste är inget jag rekomenderar. Det svider, det gör ont för varje stöt han gör och det gör ont när han är klar. När man går och kissar efter, när man ska känna sig lycklig, så gråter man för att det gör ont, man mår illa av vad man gjort och för att man känner sig våldtagen, jag vill krypa ur min egna kropp.