Jag blundar och fantiserar om hur skönt det skulle kännas om döden kom och knacka på, hur befriande det skulle vara. Bli skonad från det som är. Jag fantiserar och blundar så hårt att jag nästan kan se honom stå där, han är vacker. Jag andas tungt och mitt hjärta slår hårt. Men allt blir lättare, trycket släpper, andningen blir lättare och hjärtat lugnare. Det blir nästan för lugnt, men de är skönt. Nästan så att jag kan känna min kropp tömmas på liv.
Jag känner mig fri! Alt blir bättre, lättare. Men en fantasi är bara en fantasi och så fort jag öppnar ögonen är allt tillbaka. Smärtan är nästan outhärdlig och ångesten påminner om ett slag i mellangärdet. Det gör ont i brösten och mina lungor känns små, nästan så jag funderar på om dom verkligen fungerar. Andas genom ett sugrör, men det finns inget sugrör att ta bort. Jag vill inte, orkar inte! Varför finns jag? Varför i helvete va jag tvungen att få detta livet? Jag önskar att min fantasi kunde bli verklighet. Förlåt min älskade barn, förlåt för att ni fick en mamma som mig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Saker man inte "får" tänka flyger runt i mitt huvud. Saker om en "hemlig" vilja, något bara du vet och som bara du kan ge mig. Jag vet inte vad jag ska göra! Vart jag ska vända mig eller hur jag ska bli av med tanken. Jag vill inte någon ska veta. ...

Jag ger upp! Lycka? Existerar det ens? Är det ett påhittat ord eller är det bara i mitt liv det inte finns? Varför kan jag inte bara luta mig tillbaka å låta den komma? Varför hela tiden göra det jag kan för att förstöra för mig själv? Jag är så jävl...

Idag är en jobbig dag, eller kanske till och med är inne i en jobbig period. Skit period rent ut sagt. Tagit bort den del av mig som egentligen gör en kvinna till en kvinna, livmodern. Egentligen är väl inte det så jobbigt i sig, har mina barn och är...

Jag blir galen! Varför ska jag förstöra allt? Varför kan jag inte bara låta mig vara lycklig någon gång? Nä då förstör vi allt eftersom jag inte är värd det! Varför? Kan jag inte bara bli normal någon gång? Jag vill också kunna älska och låta mig bli...

I 15 år har jag önskat, har jag velat, hoppats! I 15 år har du kommit, tagit, lämnat! För varje gång har jag blivit mindre och mindre. Nu är du tillbaka! Nu vill du mer än någonsin! Nu ber du mig älska, våga! Efter ett avslut med någon som gjort mig ...