Direktlänk till inlägg 10 augusti 2014
Idag är en jobbig dag, eller kanske till och med är inne i en jobbig period. Skit period rent ut sagt. Tagit bort den del av mig som egentligen gör en kvinna till en kvinna, livmodern. Egentligen är väl inte det så jobbigt i sig, har mina barn och är ganska nöjd så. Men jag kan inte göra nåt. Jag kan knappt ta hand om min minsta. Känner mig ur usel! Sen gör det inte saken bättre att jag känner mig nere i övrigt med. Blir ju bara att jag klankar ner på mig själv ännu mer!
Hatar att vara jag! Hatar att känna mig värdelös! Hatar att jag tycker mina barn förtjänar mer! Hatar att tankarna på döden inte bara kan försvinna!
Har en vän här som hjälper mig. Jätte snällt egentligen men skulle vilja vara ensam, ligga å bara gråta och tycka synd om mig själv. Kan inte visa mina känslor för någon! Knappt för mig själv ens! Att vara "svag" är inte jag! Jag klarar mig själv, behöver inte någon och ingen kan få mig att gråta! I alla fall inte vad jag visar!
Känner mig inte ens som kvinna längre, ingen livmoder, inga bröst....
Saker man inte "får" tänka flyger runt i mitt huvud. Saker om en "hemlig" vilja, något bara du vet och som bara du kan ge mig. Jag vet inte vad jag ska göra! Vart jag ska vända mig eller hur jag ska bli av med tanken. Jag vill inte någon ska veta. ...
Jag blundar och fantiserar om hur skönt det skulle kännas om döden kom och knacka på, hur befriande det skulle vara. Bli skonad från det som är. Jag fantiserar och blundar så hårt att jag nästan kan se honom stå där, han är vacker. Jag andas tungt oc...
Jag ger upp! Lycka? Existerar det ens? Är det ett påhittat ord eller är det bara i mitt liv det inte finns? Varför kan jag inte bara luta mig tillbaka å låta den komma? Varför hela tiden göra det jag kan för att förstöra för mig själv? Jag är så jävl...
Jag blir galen! Varför ska jag förstöra allt? Varför kan jag inte bara låta mig vara lycklig någon gång? Nä då förstör vi allt eftersom jag inte är värd det! Varför? Kan jag inte bara bli normal någon gång? Jag vill också kunna älska och låta mig bli...
I 15 år har jag önskat, har jag velat, hoppats! I 15 år har du kommit, tagit, lämnat! För varje gång har jag blivit mindre och mindre. Nu är du tillbaka! Nu vill du mer än någonsin! Nu ber du mig älska, våga! Efter ett avslut med någon som gjort mig ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 | |||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 | |||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 | 24 |
|||
25 |
26 |
27 | 28 |
29 |
30 |
31 |
|||
|